this is the first day of my life
Gävle var bra. Det var otroligt skönt att komma hem och träffa mina föräldrar och vänner. Men framför allt kanske att vila. Att bara vara. Jag tror jag behövde det. Hittade massa roliga saker på second hand med min mamma. Synd bara att jag inte kan ha alla mina saker här i Stockholm. Men nån dag. Nån dag ska jag skaffa mig en egen lägenhet. Tills dess får de vänta i kartongerna.
Veckans favoritrestaurang: Chutney
Veckans favoritaffär: Happy i skrapan
Veckans köp: Vinglas och helgonljus på delad förstaplats
utflykter
Jag har upptäckt en värld utanför centrala Stockholm. Precis som jag gjorde i Rom har jag nu börjat utforska lite bitar utanför stan. Häromdan var jag i Sundbyberg och kollade på myrorna. Riktigt bra affär. Sen idag var jag till Skärholmen. Förra veckan var jag och Max på picknick på Drottningholm. De har en väldigt fin park där.
bekännelser del 2
Ok dags för nya bekännelser...
Kapitel 1
Den första tanken som kommer till mig i en pressad situation är hur jag på bästa och smidigaste sätt kan ta mig ur den jobbiga situationen. Oftast dyker en helt absurd tanke upp i huvudet. Det kan röra sig om situationer som är så banalt vanliga att det kan tyckas konstigt att man ens behöver ljuga om det. Men för mig är det jobbigt och pinsamt att säga det. Istället för att säga att man ringt en kompis säger man att man har ett viktigt jobbsamtal. När man har mens och springer på toa varenda kvart säger man att man druckit två liter vatten. När någon frågar om man städat så händer det ibland att man säger det fast det var åt och dar sen sist.
Jag är expert på ursäkter. I skolan kom jag försent väldigt ofta och jag lyckades snacka mig ur nästan allt på något sätt. Mest är det nog för att jag är rädd för vad reaktionen ska bli. Ju mer arg jag tror personen ska bli ju mer behov har jag av lögnerna. Jag undanhöll tex mer saker för min mamma än min pappa när jag var yngre för jag visste att mamma skulle bli mer arg än pappa. Om jag var full så vågade jag gå hem för jag visste att jag inte skulle få en utskällning och om han frågade så visste jag att om jag sa som det var skulle han inte bli arg.
Kapitel 2
Jag vet inte hur många killar jag försökt inbillat mig själv att jag tycker om. De flesta har jag inte ens känt något för men ändå försökt. Jag har gett det mesta en chans. Jag har nästan lyckats manipulera mig själv att tro på det. Jag har försökt förstå varför jag alltid får panik den andra eller tredje veckan jag dejtat någon men jag har trott att jag bara varit rädd för förhållanden. Kanske ligger det något i det. Efter andra eller tredje veckan börjar det bli seriösare och det har skrämt mig. Men jag har också förstått att det är för att jag aldrig varit riktigt kär. Då kan man inte ens lura sig själv. När jag träffade Max kände jag aldrig den där illamående paniken. Jag väntade och väntade men den kom aldrig där. Det gjorde mig en aning fundersam. Andra säger att man vet att man är kär när man känner en dragning till någon. Men den känslan litar jag inte på längre. Jag har känt attraktion och dragning för många i mitt liv. Någon vecka. Sen mår jag illa så fort jag ser personen. Försöker rymma. Gör vad som helst för att slippa människan. För mig är det inga bra kriterier att gå efter. Men när de där illamåendekänslorna inte kom och jag fortfarande kände mig glad och pirrig i kroppen när jag umgåtts med honom ett tag då började jag förstå att det här var något helt annat. Det kändes som att hitta hem samtidigt som man aldrig ville sluta få reda på mer om honom. Man vill ha mer mer mer. Jag blev helt besatt. Jag såg inga andra. Jag fortsatte mina backupplaner ett tag och vid svåra dagar ramlade jag tillbaka ibland i självförtroende sökandet. Men annars var jag väldigt offensiv mot omvärlden. Jag ville inte ha någon annan. För mig var han allt jag någonsin ville ha. Sen vet ni ju hur det gick...
Fler bekännelser kommer. Men nu är klockan snart tre och jag måste upp och jobba imorgon. För er som inte vet jobbar jag numera som servitris på en restaurang i gamla stan här i Stockholm. Det innebär att jag jobbar 12 timmars pass nästan jämnt och är bara ledig någon dag i veckan så jag har sällan tid för sociala kontakter
Godnatt
bekännelser del 1
jag är rädd. det mesta grundar sig nog i rädsla. jag är rädd för att människor ska älska mig. det är ok när de älskar mig till en viss gräns men när man känner att personen verkligen älskar en på riktigt då brister allt och jag får panik. jag tror inte jag känner att jag förtjänar det. det är som en röst på insidan som talar om för mig att jag inte får vara lycklig. och i de här mönstrena har jag valt att vara runt människor som inte kan komma så pass nära att det blir i riskzonen. jag har alltid valt killar som jag vet inte kan älska mig och som jag vet att jag aldrig kommer att älska själv. det blev lättare så. jag har alltid fått panik när människor börjar bli beroende av mig och när jag känner att kärleken är så stark att den riskerar att knäcka mig. det är då jag sabbar det. jag gör något dumt som får personen att ogilla mig och dra sig undan. så gör jag alltid. jag vill egentligen inte göra det. det blir bara fel. jag vill så gärna bli älskad och jag vill verkligen älska tillbaka men jag vet inte om jag kan ta emot det. det är antagligen något fel på mig. efter varje pajad relation hatar jag mig själv dessto mer. och försöker hitta på olika sätt att straffa mig själv. och tänker rösten hade rätt. jag var inte värd att älskas på riktigt. skönt
men nu kom han som älskade mig på riktigt. och så kär som jag blev i honom det var läskigt. har känt ett sorts beroende förut men inte kärlek på det sättet. tidigare har jag varit kär i kärleken. i tanken och idéen och jag har trott mig tycka om sterotype men aldrig riktigt människan på riktigt. men nu. nu kändes det som hjärtat skulle brista och bubbla över om vartannat. och när han sa att han älskade mig tillbaka och jag kände att han verkligen menade det då kom paniken. jag kände mig dålig. inte värd att älskas. jag var tvungen att göra något riktigt dumt så att han skulle lämna mig. undermedvetet funkar mitt psyke så. det är nog en sorts sköld. men jag ville inte att han skulle lämna mig., och jag ville inte göra så mot honom eller mig själv. jag har alltid haft en önskan om att bara få falla. att man ska kunna ta sig igenom allt. och till slut inte ha några försvarsmurar kvar. jag vet att det måste vara svårt att förstå. jag vet ju vad ni tänker. ni kan läsa det svart på vitt. jag ljög för honom. mer än en gång. jag var otrogen med den värsta killen man kunde tänka sig, en bdsm kille jag träffat på darkside som jag lät slå mig och dra mig i håret, något jag hade lovat att aldrig någonsin göra. dagen efter jag legat i max knä och han förlåtit mig för allt åkte jag hem till den här killen och hittade på värsta storyn och ljög. att max slagit mig,. att vi gjort slut osv. det borde inte vara lagligt att göra så. att ljuga så., att förstöra så. jag var hemsk. jag förtjänar verkligen inte något. men jag älskar max så förbannat mycket. det går nog inte att tro på när man ser det så. jag skulle antagligen inte göra det själv. det låter rätt osannolikt faktiskt. men det är så. bakom allt dumt jag gör och gjort så finns det ett hjärta som blir svagt så fort jag ser honom eller hör hans röst. som blir töntig och ofokuserad och dum. ingen gör mig så svag som han. ingen.
ändå kvarstår allt det dumma. jag förstår att han inte kan tro eller lita på mig. jag förstår att det är svårt. jag förstår att jag har verkligen har förstört det bästa jag haft. och jag kommer nog aldrig sluta hoppas på att han någon dag ska lära sig tycka om mig igen. men först måste jag bli hel. jag måste lära mig älska mig själv. jag måste sluta ljuga. jag måste sluta vara rädd. jag måste sluta ta flyktvägar hela tiden och bygga upp backup planer osv. jag måste klara det. jag måste
det här är bara början. det kommer fler bekännelser. det här är vad som ligger på mitt hjärta idag
ännu en vecka
I helgen var min mamma här. Hon försökte muntra upp mig och var riktigt snäll faktiskt. Var i gamla stan och käkade middag och sen var jag ute med några vänner, i något slags försök att komma bort och bli gladare. Vet inte om det funkade. Trasslade visst till det ännu mer. Och det blev fel fel fel. Tur att man har vänner som tar hand om en när man gråter och knappt kan stå på benen av för mycket alkohol och ser till att man kommer hem safe.
Jag har verkligen världens bästa vänner här i Stockholm. Aline. Micke. Emmy. Samuel. Tack för att ni finns!
Igår var jag och Aline och käkade på en indisk restaurang här på söder. Det var obeskrivligt god mat. Går förbi tre indier varje dag men kommer nog aldrig gå dit. Det var du. Det känns som ett intrång
gråtattack
Jag vet inte vad jag ska skriva. Varje ord känns så svårt. Jag känner mig otillräcklig. Svag. Krossad. Det känns som jag slagit i huvudet i en stor sten när jag ramlade ner för stupet. Min stora kärlek är försvunnen. Det gör ont. Ont ont ont. Känslorna driver mig till galenskap. Ibland lyckas man le en stund för att sen falla in i hejdlös gråt. Det känns så orealistiskt. Så fel. Hur ska hjärtat någonsin kunna slå igen? Jag strävar mig uppåt. Tvingar kroppen till lydnad för realismen och det praktiska. Själen finns kanske inte längre kvar. I vilket fall känns den inte. Jag ropar i min kudde, ord som inte kan uttryckas med min röst. Varje muskel spänner sig. Stretar emot. Vill inte följa med förändringen. De röda skorna vill åt ett annat håll. Vill se dig i alla ansikten på bussen. Jag orkar inte se. Jag går omvägar på andra gator. Försvarar tankar när principerna har fallit. Någon gång måste det väl bli rätt.
Jag böjer min knän inför den största och knäpper mina händer och ber om ett ljus
kärlek
italienskt nyval och min egen trötthet
Nyval i Italien. Kan bli en riktig rysare. Berlusconi leder. Skit också. Jag önskar verkligen att Veltroni kunde vinna. Bara för att jag vill att Italien ska ta sig ur Berlusconistyret. Men det ser mörkt ut..
Jag känner mig lite småstressad. Imorgon är sista dagen att ansöka om man ska läsa på universitetet i höst. Jag känner mig förvirrad. Vet inte vad jag vill. Funderar på att fortsätta läsa Italienska. Men då måste jag överklaga och hålla på eftersom jag inte läst tillräckligt mycket italienska här i Sverige. Rörigt. Någon som har något bra akut förslag annars? Jag mår typ illa så fort jag tar upp katalogen..
nya skor och nya erfarenheter
Idag är det fredag. Jag har varit på arbetsförmedlingen en timme. Det ska jag nu framöver vara varje dag. En timme. Tills jag hittar ett eget jobb. Vilket är snart hoppas jag. Ska snart på en skum intervju på ett café. Verkar jätteflummigt men ska kika iallafall.
hört på tunnelbanan och intervju med kostymnissarna
Jag sitter på tunnelbanan hem från stan. Vid hötorget kliver två "tanter" och en liten pojke på kanske tre år på och sätter sig brevid mig. En av tanterna är säkert mamman även fast hon ser ut att kunna vara hans gammel mormor rent stilmässigt. Pojken som sitter mitt emot mig med benen dinglande har en liten röd och vit randig tygkanin i knät. Mamman frågar vad kaninen säger. Pojken svarar att kaninen som heter Pelle älskar en annan kanin som heter Bertil. Tanten mitt emot stelnar till och mamman stammar rodnande fram, men Gustav då, inte kan Pelle tycka om en annan kaninkille. Finns det ingen kaninflicka du kan leka med istället. Pojken tittar på henne som hon just sagt något konstigt och svarar med en något irriterande blick, men han älskar Bertil sa jag ju.
Denna vecka var jag på intervju på ett aktiekapitalbolag på Hamngatan. Ett riktigt snoffsigt ställe. Fick ha skjorta, kavajkjol och högklackade skor för att gå på intervju. Knepigt att skicka dit mig kan tyckas men bemanningsföretaget som skötte rekryteringen tyckte visst att jag passade in. De valde till slut en tjej med mer erfarenhet och lite tur var det kan jag tycka. Vet inte om jag skulle klara av den press det är att jobba på ett företag där det inte får ske några misstag. Där allting måste vara perfekt. Där man får sparken om inte vattenglasen i konferensrummet står i rätt position och om inte chefen får sin smootie två gånger om dan och passas upp som en Gud. Det var helt klart en rolig erfarenhet. Hoppas dock jag hittar något bättre snart.
Nu är solen här. Mitt sinne är lättare. Jag är gladare och mer motiverad än någonsin
back in town
Idag var mamma här på besök så vi var och kikade på nordiska museet. Har aldrig varit där förut. En riktigt cool byggnad. Lite annorlunda men sevärda utställningar. De hade bland annat en rätt rolig skosamling. Ska försöka gå på fler museer och kika någon dag.
I can´t live with or without you
påsk och ikonmåleri
Spenderade gårdagen med familjen Sjögren. Det är så fint att få inkluderas i deras familjegemenskap. Speciellt vid en högtid. Sådana kan vara lite ångestfyllda och fulla med massa krav annars men denna påsk blev enbart trevlig.
Idag var jag på konstvandring med min mamma. Det är tradition att varje påsk åka runt och kolla på alla konstnärer i länet som ställer ut sin konst. Det var skiftande kvalitet även i år. Dock har man vid det här laget lärt sig vilka man bör undvika. Nytt för i år var ryskt ikonmåleri i Forsbacka. Jag gillar verkligen ikoner. Det är något med de som gör mig glad. Om det är riktiga det vill säga och ingen tryckt variant. Det är en faschinerande tradition. Skulle vilja äga någon själv men de är så dyra. Det är för att det tar så lång tid att måla dem då det är mycket detaljer och det måste målas i flera olika lager. Har en vän som målar det. Har funderat någon gång på att prova men kurserna är också väldigt dyra.
Det ska bli skönt att åka tillbaka till Stockholm snart. Har inte träffat Max på några dar nu.
Det känns lite tomt. Börjar sakna honom.
hemma i gävle
Nu är det påsk och jag är hemma i Gävle. Åkte upp i onsdags. Sen var jag på teater i gasklockorna och såg Tintomara. Sjukt bra var det. Jag gillar verkligen teater. Jag borde gå på det oftare. Det gör mig glad. En riktigt bra pjäs får det nästan att pirra till i magen. Är lite nyfiken på ett besök på dramaten. Det sägs vara väldigt bra men jag har ännu inte varit där. Eller någon annanstans heller i storstaden för den delen. Det måste verkligen utforskas.
Igår var det skärtorsdag men jag såg inga påskkärringar någonstans. Bara en massa läskigt folk på sjukhuset. Usch vad jag inte tycker om sjukhus. Tycker det är läskigt där. Så kallt och sterilt och med konstig lukt. Man blir nästan rädd för döden där. På kvällen var jag hem till Anna-Sara. Det kändes bra. Det är alltid så varmt och trevligt hemma hos henne.
Det känns konstigt att vara hemma igen. Har inte varit hemma på en månad nu. Det är lite som att bo på två ställen fast inte ändå. Vet snart inte vad som är hemma längre. För jag längtar tillbaka till Stockholm igen. Till mitt rum och så. Här är det mest kartonger som står huller om buller från då jag höll på att packa och kläder jag borde ha skänkt till välgörenhet för länge sen.
helgen
16.52
Regnrusket bara öser ner. Det kan till synes se ut som snö men det är förädiskt kallt och blött. Inget väder man vill vara ute i. Tog en snabbis bort till ams för att mejla över det sista brevet. Idag har jag och Karin varit hemma. Hon har lärt mig laga mat med någon sorts kål och berättat halva sin livshistoria. Jag bor nog med de bästa människorna man kan tänka sig. Det fanns nog en mening med att jag skulle hamna just här. Jag tror att Gud tycker om lilla mig ändå. Hoppas det finns ett jobb som väntar på mig också. Ett bra jobb. Inte där man blir antastad och förnedrad av någon typ. Nej det får faktiskt finnas gränser för hur man får bete sig. Ett nej är alltid ett nej.
Apropå Gud. Jag var i st:clara igår. Det var riktigt riktigt trevligt. Jag tror faktiskt jag känner mig hemma där. Det finns en atmosfär av vila där. Inte en slapphet utan en skön känsla av att bara kunna vara. Som man är. Utan att dömmas för sina miljoner synder. Sen tittade solen fram och jag vandrade runt i min nya fina stad. Var borta vid tantolunden och hornstulls strand och gick omkring. Jag längtar till sommarens picknickar i trevligt sällskap.
hej..
Stockholms befolkning är konstiga. Varenda dag träffar man på någon. Och varenda dag ser man någon hemifrån på tunnelbanan. Men jag tycker om att bo här. Fast jag tycker det kan sluta regna så att jag kan gå ut och gå utan att bli blöt. Har hittat mitt favoritställe. Brukar gå på Monteliusvägen. Det är ett promenadstråk på höjden. Därifrån kan man se ut över hela Stockholm. Det är jättefint att gå dit på kvällarna då det är mörkt och tända ett ljus.
Nästa vecka åker jag hem till Gävle. Förhoppningsvis över påsken men vi får se. Sjukhuset ja. Jag ska äntligen få träffa en specialläkare som förhoppningsvis ska komma fram till vad det är för fel på mig. Mer än så vill jag inte säga här, då jag vet att folk jag inte känner läser min blogg.
Nu ska jag ut och lyssna på musik med Aline. Världens bästa Aline.
denna ständiga väntan
Igår var jag och fikade med söta Emmy och sen var jag hem till Micke och drack te och kollade på alla fina inredningsdetaljer i hans lägenhet. Och så promenerade jag. Från odenplan och hem och sen från mig till gamla stan. Det är ett bra sätt att stilla rastlösheten. Max är också ute och går en massa. Fast han är duktigare än mig. Häromdan promenerade vi en stund tillsammans. Men det går lite sakta när man ska gå och hålla handen och stirra sig blind på honom samtidigt. Ja han är fin min pojke. Han har klippt sig kort också. Det ni!
överallt och ingenstans
vandring
söderkis vs söderböna
Jag ska iallafall flytta till Söder. Imorgon för att vara mer exakt. Vågar inte skriva ut min adress utifall det är massa knasiga stalkers som läser men det ligger mellan medborgarplatsen, södra station och skanstull. Och så finns det en trevlig liten grön plätt bredvid. Riktigt trevligt ska det bli.
Var hemma hos Kerra igår på födelsedags/förlovningsfest. Drack vin och baileys i trevligt sällskap och började med guitarhero men slutade upp med att skråla alla 80-tals hits som fanns på singstar. Mycket trevligt var det.
Halleluja. Io non sono come te
Redan onsdag. Tiden går så fort. Ibland får jag panik då jag känner hur tiden rinner ur mina händer. Är livet tillräckligt långt för mig? Andra minuten känns det som det aldrig ska ta slut. Som om detta kommer fortsätta vara så här i all oändlighet. Usch. Hemska tanke. Jag tror på evigheten men hoppas livet efter detta är betydligt roligare än det här.
Träffade min vän Marcus idag. Han har varit borta i Thailand i en halv evighet. Jag tyckte jag var på äventyr i Italien men hålla på så där över halva asien. Ja vissa kastar sig verkligen ut i det stora svarta och sitter och inte hemma och väntar på att något ska hända.
Stockholm imorgon. Blir en till lägenhetstitt i Bandhagen. Där har jag faktiskt aldrig varit förut. Ska bli en minst sagt spännande utflykt.
Dagens låtlista bestod av följande:
* Ani DiFranco - Untouchable Face
* Portishead - Pedestal
* Nirvana - Smells like teen spirit
* Kathryn Williams - Hallelujah
* The Cardigans - I need some fine wine and you, you need to be nicer
* Lykke Li - Dance, Dance, Dance