aquadulece

Jag vet inte vad jag ska skriva. Varje ord känns så svårt. Jag känner mig otillräcklig. Svag. Krossad. Det känns som jag slagit i huvudet i en stor sten när jag ramlade ner för stupet. Min stora kärlek är försvunnen. Det gör ont. Ont ont ont. Känslorna driver mig till galenskap. Ibland lyckas man le en stund för att sen falla in i hejdlös gråt. Det känns så orealistiskt. Så fel. Hur ska hjärtat någonsin kunna slå igen? Jag strävar mig uppåt. Tvingar kroppen till lydnad för realismen och det praktiska. Själen finns kanske inte längre kvar. I vilket fall känns den inte. Jag ropar i min kudde, ord som inte kan uttryckas med min röst. Varje muskel spänner sig. Stretar emot. Vill inte följa med förändringen. De röda skorna vill åt ett annat håll. Vill se dig i alla ansikten på bussen. Jag orkar inte se. Jag går omvägar på andra gator. Försvarar tankar när principerna har fallit. Någon gång måste det väl bli rätt.

Jag böjer min knän inför den största och knäpper mina händer och ber om ett ljus