utflykter
Jag har upptäckt en värld utanför centrala Stockholm. Precis som jag gjorde i Rom har jag nu börjat utforska lite bitar utanför stan. Häromdan var jag i Sundbyberg och kollade på myrorna. Riktigt bra affär. Sen idag var jag till Skärholmen. Förra veckan var jag och Max på picknick på Drottningholm. De har en väldigt fin park där.
bekännelser del 2
Ok dags för nya bekännelser...
Kapitel 1
Den första tanken som kommer till mig i en pressad situation är hur jag på bästa och smidigaste sätt kan ta mig ur den jobbiga situationen. Oftast dyker en helt absurd tanke upp i huvudet. Det kan röra sig om situationer som är så banalt vanliga att det kan tyckas konstigt att man ens behöver ljuga om det. Men för mig är det jobbigt och pinsamt att säga det. Istället för att säga att man ringt en kompis säger man att man har ett viktigt jobbsamtal. När man har mens och springer på toa varenda kvart säger man att man druckit två liter vatten. När någon frågar om man städat så händer det ibland att man säger det fast det var åt och dar sen sist.
Jag är expert på ursäkter. I skolan kom jag försent väldigt ofta och jag lyckades snacka mig ur nästan allt på något sätt. Mest är det nog för att jag är rädd för vad reaktionen ska bli. Ju mer arg jag tror personen ska bli ju mer behov har jag av lögnerna. Jag undanhöll tex mer saker för min mamma än min pappa när jag var yngre för jag visste att mamma skulle bli mer arg än pappa. Om jag var full så vågade jag gå hem för jag visste att jag inte skulle få en utskällning och om han frågade så visste jag att om jag sa som det var skulle han inte bli arg.
Kapitel 2
Jag vet inte hur många killar jag försökt inbillat mig själv att jag tycker om. De flesta har jag inte ens känt något för men ändå försökt. Jag har gett det mesta en chans. Jag har nästan lyckats manipulera mig själv att tro på det. Jag har försökt förstå varför jag alltid får panik den andra eller tredje veckan jag dejtat någon men jag har trott att jag bara varit rädd för förhållanden. Kanske ligger det något i det. Efter andra eller tredje veckan börjar det bli seriösare och det har skrämt mig. Men jag har också förstått att det är för att jag aldrig varit riktigt kär. Då kan man inte ens lura sig själv. När jag träffade Max kände jag aldrig den där illamående paniken. Jag väntade och väntade men den kom aldrig där. Det gjorde mig en aning fundersam. Andra säger att man vet att man är kär när man känner en dragning till någon. Men den känslan litar jag inte på längre. Jag har känt attraktion och dragning för många i mitt liv. Någon vecka. Sen mår jag illa så fort jag ser personen. Försöker rymma. Gör vad som helst för att slippa människan. För mig är det inga bra kriterier att gå efter. Men när de där illamåendekänslorna inte kom och jag fortfarande kände mig glad och pirrig i kroppen när jag umgåtts med honom ett tag då började jag förstå att det här var något helt annat. Det kändes som att hitta hem samtidigt som man aldrig ville sluta få reda på mer om honom. Man vill ha mer mer mer. Jag blev helt besatt. Jag såg inga andra. Jag fortsatte mina backupplaner ett tag och vid svåra dagar ramlade jag tillbaka ibland i självförtroende sökandet. Men annars var jag väldigt offensiv mot omvärlden. Jag ville inte ha någon annan. För mig var han allt jag någonsin ville ha. Sen vet ni ju hur det gick...
Fler bekännelser kommer. Men nu är klockan snart tre och jag måste upp och jobba imorgon. För er som inte vet jobbar jag numera som servitris på en restaurang i gamla stan här i Stockholm. Det innebär att jag jobbar 12 timmars pass nästan jämnt och är bara ledig någon dag i veckan så jag har sällan tid för sociala kontakter
Godnatt
bekännelser del 1
jag är rädd. det mesta grundar sig nog i rädsla. jag är rädd för att människor ska älska mig. det är ok när de älskar mig till en viss gräns men när man känner att personen verkligen älskar en på riktigt då brister allt och jag får panik. jag tror inte jag känner att jag förtjänar det. det är som en röst på insidan som talar om för mig att jag inte får vara lycklig. och i de här mönstrena har jag valt att vara runt människor som inte kan komma så pass nära att det blir i riskzonen. jag har alltid valt killar som jag vet inte kan älska mig och som jag vet att jag aldrig kommer att älska själv. det blev lättare så. jag har alltid fått panik när människor börjar bli beroende av mig och när jag känner att kärleken är så stark att den riskerar att knäcka mig. det är då jag sabbar det. jag gör något dumt som får personen att ogilla mig och dra sig undan. så gör jag alltid. jag vill egentligen inte göra det. det blir bara fel. jag vill så gärna bli älskad och jag vill verkligen älska tillbaka men jag vet inte om jag kan ta emot det. det är antagligen något fel på mig. efter varje pajad relation hatar jag mig själv dessto mer. och försöker hitta på olika sätt att straffa mig själv. och tänker rösten hade rätt. jag var inte värd att älskas på riktigt. skönt
men nu kom han som älskade mig på riktigt. och så kär som jag blev i honom det var läskigt. har känt ett sorts beroende förut men inte kärlek på det sättet. tidigare har jag varit kär i kärleken. i tanken och idéen och jag har trott mig tycka om sterotype men aldrig riktigt människan på riktigt. men nu. nu kändes det som hjärtat skulle brista och bubbla över om vartannat. och när han sa att han älskade mig tillbaka och jag kände att han verkligen menade det då kom paniken. jag kände mig dålig. inte värd att älskas. jag var tvungen att göra något riktigt dumt så att han skulle lämna mig. undermedvetet funkar mitt psyke så. det är nog en sorts sköld. men jag ville inte att han skulle lämna mig., och jag ville inte göra så mot honom eller mig själv. jag har alltid haft en önskan om att bara få falla. att man ska kunna ta sig igenom allt. och till slut inte ha några försvarsmurar kvar. jag vet att det måste vara svårt att förstå. jag vet ju vad ni tänker. ni kan läsa det svart på vitt. jag ljög för honom. mer än en gång. jag var otrogen med den värsta killen man kunde tänka sig, en bdsm kille jag träffat på darkside som jag lät slå mig och dra mig i håret, något jag hade lovat att aldrig någonsin göra. dagen efter jag legat i max knä och han förlåtit mig för allt åkte jag hem till den här killen och hittade på värsta storyn och ljög. att max slagit mig,. att vi gjort slut osv. det borde inte vara lagligt att göra så. att ljuga så., att förstöra så. jag var hemsk. jag förtjänar verkligen inte något. men jag älskar max så förbannat mycket. det går nog inte att tro på när man ser det så. jag skulle antagligen inte göra det själv. det låter rätt osannolikt faktiskt. men det är så. bakom allt dumt jag gör och gjort så finns det ett hjärta som blir svagt så fort jag ser honom eller hör hans röst. som blir töntig och ofokuserad och dum. ingen gör mig så svag som han. ingen.
ändå kvarstår allt det dumma. jag förstår att han inte kan tro eller lita på mig. jag förstår att det är svårt. jag förstår att jag har verkligen har förstört det bästa jag haft. och jag kommer nog aldrig sluta hoppas på att han någon dag ska lära sig tycka om mig igen. men först måste jag bli hel. jag måste lära mig älska mig själv. jag måste sluta ljuga. jag måste sluta vara rädd. jag måste sluta ta flyktvägar hela tiden och bygga upp backup planer osv. jag måste klara det. jag måste
det här är bara början. det kommer fler bekännelser. det här är vad som ligger på mitt hjärta idag