aquadulece

Jag vill inte ha panik nu.
Måste lugna ner mig.
Tänka positivt. Det måste gå.
Måste.
Kan inte ens sova för du är inte här och håller om mig.
Får inte vara så här beroende
damn it!

vad ska man göra?

jag var miljoner gånger lycklig
i fredags då vi matade änderna
och du såg på mig och sa,
jag tycker så mycket om dig carolina

och jag tror på dig. fast ändå
ändå
gör det så ont att jag knappt kan andas


min kärlek till dig kommer döda mig  

Jag är inte anonym. Jag har nog ett för stort behov att uttrycka mig. Jag skulle kunna skriva en anonym dagbok där hemma som andra men det skulle inte vara samma sak. Meningen med en blogg är väl just att andra ska läsa den. Eller? Jag vill skrika ut mina ord i tomma intet (internet) och hoppas att de någonstans finner något att studsa emot.  Eller jag vet inte. Klockan är snart halv två och jag bara sitter och tänker. Tänker så jag blir galen. Tänk om det bara kunde vara lätt nångång. Jag vill kunna andas, men jag kan bara andas med dig. Då jag hör dina andetag.

Vem är du där ute? Kan du inte ge dig till känna. Presentera dig eller så.

Idag/heute/oggi: Jag har varit på arbetsförmedlingen idag och skrivit in mig. De var faktiskt inte alls lika pestiga som normalt. Jag blev positivt överraskad. De har aldrig försökt riktigt hjälpa förut, mest gett en massa papper och krävt en massa intyg och sagt att tyvärr vi kan inte hjälpa dig. Men hon jag träffade idag var jättepositiv. Sa kom tillbaka imorgon så ska vi gå igenom allt och försöka hitta något som passar dig. Det kändes bra.

Jag har kommit fram till att jag undviker människor ibland. Om jag ser folk på stan som jag inte pratat med på flera år så sänker jag oftast blicken och låtsas som om jag inte är där. För jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Vad pratar man om? Sen orkar man inte alltid heller vara trevlig. Ibland vill man bara vara anonym. Det är svårt i Gävle. Kanske därför jag tyckte det var så skönt att promenera runt i Rom. Där kunde man nästan vara säker på att inte träffa på någon man kände. En gång träffade jag på en klasskompis i mataffären en söndag. Hon fick panik för hon hade inte sminkat sig. Hon syftade på att man aldrig träffar på någon man känner ändå. Rom är så anonymt. Men ibland så.

I don´t need another you telling me. this. not this. this. oh my

Jag tror jag har fått en försenad höstdepression. Den började redan smått i Italien men där var det iallafall ljust upp till tre timmar längre är här så det gick. Sverige är ju hopplöst. Det är som när man gick i skolan och beklagade sig för att det var mörkt när man gick till skolan och mörkt när man gick hem från skolan. Jag är verkligen ingen vintermänniska. Iallafall inte utan mycket snö. Och jag har ingen karaktär att gå upp jättetidigt på morgonen och gå ut och suga i mig ljuset heller. Jag har nämligen blivit en vampyr människa sen jag kom hem till Sverige. Går och lägger mig jättesent och vaknar jättesent. Vet inte hur man bryter det mönstret heller. Jag behöver ljus för att må bra. Jag tänder alla lampor som går hemma även på dagtid. Men till skillnad från Max sover jag helst med lamporna släckta. Det får gärna vara hur mörkt som helst även om jag vant mig vid båda. Jag längtar verkligen till sommaren nu. Då det är ljust nästan dygnet runt. Då mår jag alltid bättre. Men det är bara att bita ihop nu. För de säger att det går mot ljusare tider.