promenad

Här kommer lite bilder från när jag och Max var och matade änderna i Gävle


max i parken 2


jag i parken


max i parken

nàgon sorts fòrklaring

max!

Jag saknar Max. Jàttemycket! Varje dag. Det bòrjar bli tjatigt (jag vet)
 Men jag kan liksom inte hjàlpa det. Jag àr sàn. Jag kan inte vara tyst
Jag vill att hela vàrlden ska fòrstà hur speciell han àr fòr mig
Jag làngtar till December. Làngtar tills jag fàr se honom igen
Ràknar dagarna, veckorna..
Jag hoppas hoppas
!!!!!!!!
Han àr det finaste och bàsta jag vet
Sà det sà...


max abstinens

Jag saknar Max. En mening jag upprepar varje dag. Men det hjàlps inte. Det àr liksom inte sà att man slutar sakna honom. Vàrst àr det nàr man inte fàr prata med honom pà en hel dag. Dà kan man omòjligt tànka pà nàgot annat. Tror jag ska bli tokig. Jag vill ju att han ska vara hàr med mig. Vet inte om han fattar det. Ibland kànns det sà omòjligt svàrt att fà fram vad man kànner. Ord àr det enda man kan utbyta just nu och inga ord i vàrlden tycks ràcka till. Jag tycker sà sjukt mycket om honom. Det àr knappt sà jag sjàlv fattar det. Har aldrig varit med om nàgot liknande fòrut. Varfòr màste tiden gà sà sjukt sakta just nu?


kärlek

Ni vill ha kärlek. Här ska ni få kärlek så ni tiger!

max2

Är löjligt förälskad i denna pojke

timmar, timmar, timmar

Jag ska vara väldigt ärlig i detta inlägg. Så här ärlig har ni nog aldrig uppfattat mig tidigare i denna blogg. Det är för att det mesta av min värld håller på att rasa på ett eller annat sätt. Jag har nämligen gått och blivit kär. Så där kär så man inte klarar av att tänka på andra normala saker på samma sätt som innan och tiden tycks oändligt kort eller oändligt lång. Ni som känner mig bra förstår nog vad det orsakar i hela det system som jag byggt upp. Men det känns ärligt talat inte som det spelar någon roll. Jag tänker sluta vara rädd och sätta upp en massa väggar och istället våga vara svag. Hellre svag och ärlig än stolt och envis eller nått.

Mitt i allt detta försöker jag ställa in mitt huvud på Italien. Men det är nog ingen större idé. Jag känner mig själv tillräckligt bra vid det här laget för att veta att det är nog bara att åka och hoppas på det bästa. Blir nog i slutändan att man slänger ner allt dagen innan iallafall. Vill ni träffa mig något innan så hojta till, annars är det nog för sent. Då får ni vänta tills jul. Veckorna går dock fort har jag märkt så det lär inte vara någon större förlust. Det är knepigt det där. Ibland träffar man inte sina vänner på månader men bara för att man befinner sig i ett annat land och inte någon kilometer bort så ska de höra av sig extrem mycket. Jag ska dock inte klaga. Det är trevligt att de hör av sig alls.

slutet gott, allting gott

Så närmar sig då året sitt slut. Alla klappar blev uppletade, köpta och öppnade. Och papperet slängdes i den stora bruna säcken. Kvar fanns något. Ännu ett år. Tiden tickar på. Vi blir bara äldre men ändå unga på något sätt. I skratten håller vi kvar tiden du och jag.
JAG ÄLSKAR DIG SÅ MYCKET ATT JAG INTE VET VART JAG SKA TA VÄGEN. Ungefär så känns det att vandra runt i denna trygga samvaro. Jag totalälskar tiden som passerar. En liten syster tittar upp på sin äldre syster och ler med hela ansiktet. Lycklig av att inte vara ensam just nu. Kom hem. Bo här alltid i mitt gamla rum med slitna klottrade tapeter. Skratta med mig i de interna du och jag barndomsskratten.




camilla och jag