aquadulece

Jag vet inte vad jag ska skriva. Varje ord känns så svårt. Jag känner mig otillräcklig. Svag. Krossad. Det känns som jag slagit i huvudet i en stor sten när jag ramlade ner för stupet. Min stora kärlek är försvunnen. Det gör ont. Ont ont ont. Känslorna driver mig till galenskap. Ibland lyckas man le en stund för att sen falla in i hejdlös gråt. Det känns så orealistiskt. Så fel. Hur ska hjärtat någonsin kunna slå igen? Jag strävar mig uppåt. Tvingar kroppen till lydnad för realismen och det praktiska. Själen finns kanske inte längre kvar. I vilket fall känns den inte. Jag ropar i min kudde, ord som inte kan uttryckas med min röst. Varje muskel spänner sig. Stretar emot. Vill inte följa med förändringen. De röda skorna vill åt ett annat håll. Vill se dig i alla ansikten på bussen. Jag orkar inte se. Jag går omvägar på andra gator. Försvarar tankar när principerna har fallit. Någon gång måste det väl bli rätt.

Jag böjer min knän inför den största och knäpper mina händer och ber om ett ljus

Jag sitter på tunnelbanan hem från stan. Vid hötorget kliver två "tanter" och en liten pojke på kanske tre år på och sätter sig brevid mig. En av tanterna är säkert mamman även fast hon ser ut att kunna vara hans gammel mormor rent stilmässigt. Pojken som sitter mitt emot mig med benen dinglande har en liten röd och vit randig tygkanin i knät. Mamman frågar vad kaninen säger. Pojken svarar att kaninen som heter Pelle älskar en annan kanin som heter Bertil. Tanten mitt emot stelnar till och mamman stammar rodnande fram, men Gustav då, inte kan Pelle tycka om en annan kaninkille. Finns det ingen kaninflicka du kan leka med istället. Pojken tittar på henne som hon just sagt något konstigt och svarar med en något irriterande blick, men han älskar Bertil sa jag ju.

Denna vecka var jag på intervju på ett aktiekapitalbolag på Hamngatan. Ett riktigt snoffsigt ställe. Fick ha skjorta, kavajkjol och högklackade skor för att gå på intervju. Knepigt att skicka dit mig kan tyckas men bemanningsföretaget som skötte rekryteringen tyckte visst att jag passade in. De valde till slut en tjej med mer erfarenhet och lite tur var det kan jag tycka. Vet inte om jag skulle klara av den press det är att jobba på ett företag där det inte får ske några misstag. Där allting måste vara perfekt. Där man får sparken om inte vattenglasen i konferensrummet står i rätt position och om inte chefen får sin smootie två gånger om dan och passas upp som en Gud. Det var helt klart en rolig erfarenhet. Hoppas dock jag hittar något bättre snart.

Nu är solen här. Mitt sinne är lättare. Jag är gladare och mer motiverad än någonsin