namur is back!
s-hamn
När jag gick runt på kyrkogården la jag särskilt märke till några gravstenar med extra mycket blommor och ljus. Jag såg på datumen att det var unga tjejer som var lika gamla som jag eller yngre och kunde inte låta bli att tänka vad som har hänt dem. Unga människor brukar inte dö bara så där. Har de dött i någon olycka? Har de fått en sjukdom? Har de tagit livet av sig? Vissa har jag läst om i tidningen. Andra har jag hört det berättas om. Men de flesta har jag ingen aning om. Hur kommer det sig att man tycker att vissa fall är sorgligare än andra. Kanske för att de inte fått chans att leva ett lika långt liv som oss. Kanske för att vi får dåligt samvete över hur vi själva förvaltar våra egna liv. Om äldre människor dör är det en befrielse men om en ung människa dör är det tragiskt. Varför är det så egentligen. Är inte döden likadan?
Har hälsat på Nomi och Mathilda också. Har inte sett henne på ett halvår nu så det kändes som det var dags. Hon är jättefin. Det är konstigt. För mindre än ett år sen satt jag på mödravårdscentralen och tittade på henne på ett ultraljud. Då var hon bara en bild på en skärm och en klump i min väns mage. Nu är hon en riktig människa. Hon har växt så mycket medans jag varit i Italien och det är häftigt att se hur hon utvecklas. Nomi verkar ha haft tur. Snällare, tystare och mer sammarbetsvillig bäbis får man nog leta efter. Tro dock inte under några omständigheter att detta får mig att längta efter barn. De är fina när de är någon annans och man kan hälsa på de ibland men det är inget jag skulle vilja ha i mitt eget liv. Inte på många år iallafall
Ibland tror jag att jag tappar hoppet. Som att jag själv ger upp och låter det som är viktigt försvinna. Det är inte för att jag egentligen vill utan för att jag tror det vara oundvikligt. Jag ser inget ljus i den oändligt långa tunneln och slutar till slut kämpa för att förhindra att gapet ska bli större. Egentligen är det så enkelt. Oftast krävs det bara ett samtal. Ett hej. Det är skönt att veta att det går. Att det inte är för sent när man väl tar steget. Att de finns kvar oavsett om jag hört av mig det senaste halvåret eller inte. Obegripligt ibland men skönt.
uttråkad
Jag befinner mig i en minst sagt rastlös period. Tycker inte att det händer nånting. Har inte gjort mycket sen jag kom hem till Sverige. Måste börja söka jobb och bostad snart. Men det är svårt att rycka upp sig har jag märkt. Det funkar dock inte att ha det så här. Blir tokig av att bara gå runt hemma och tänka. Tänkandet gör mig paranoid och galen. Tiden går sakta fast jag försöker döda den. Någon som har tips på nya fritidsintressen eller som vill ta sig an mig?
Igår var jag på familjemiddag hemma hos Jocke. Var länge sen jag var där nu. Blir lika avundsjuk varje gång. Han har verkligen den finaste lägenheten i hela Gävle. Iallafall som jag har sett. Och killen har bättre inredningssmak än de flesta tjejer jag känner. Jag hoppas jag också får en sån fin lägenhet någon dag.
Idag har jag varit med Kerra på köpis och ikea och kikat lite. Fanns inte mycket att titta på. Mest en massa folk som sprang omkring som galningar fast det är allmänt känt att mellandagsrean bara går utför varje år. Man måste verkligen vara på humör för att orka leta i all röra. Hade inga pengar heller.
stockholmskaos
Nu befinner jag mig i Stockholm för att "fira" julen. Idag har jag varit med min mamma, syster och hennes familj och imorgon ska jag vara med min pappa och de på den sidan. Julen är verkligen inte lätt. Det säger jag helt ärligt. Igår smet jag dock iväg och träffade min Max en stund. Han är sååå underbar. Är så glad att jag har honom!
Jag måste jobba på mitt temperament. Jag får inte bli så upprörd över saker och överreagera. Det går inte. Någon som har tips på hur man gör? Idag blev jag galen på min systerson. Han retade mig precis hela dan. Efter att han kastat den tjugonde kudden och tjatat om precis allt så fick jag hålla i mig själv för att inte slå till honom. Jag tror inte att det skulle bli bättre. Jag orkar nämligen inte ta konsekvenserna. Jag kanske är svag men jag orkar inte hålla på att fortsätta bråka hela dan. Det är konstigt det där egentligen. För till slut så satt vi ändå på några kuddar i hans rum och kolla på james bond tillsammans. Och något i mig tycker ändå om honom. Fast han driver mig till vansinne
snart jul
Nu är det bara några dagar kvar till jul. Jag fortsätter ignorera. Har inte köpt en enda julklapp. Vet inte om jag tänker göra det heller. Jag anser mig inte ha pengar till sånt och köper man till någon så måste man köpa till alla. Nej den här julen vill jag bara softa. Inte stressa upp mig själv och få dåligt samvete. Jag är ingen presentperson. Jag tycker mest det är jobbigt att tänka ut vad man ska köpa till andra. Det kommer liksom inte naturligt. Då föredrar jag att köpa något helt spontant utan något speciellt tillfälle. Det är mer jag.
Ikväll har jag varit hemma hos Linn och tittat på hennes nya lägenhet. Känns som det var evigheter sen vi sågs nu. Det var mycket trevligt.
Hemma?
Nu har jag varit på svensk mark i lite drygt en vecka. Känns väldigt konstigt. Nästan främmande. Allt är sig likt. Ändå är ingenting som förut. Man kan nog inte bara leva vidare som innan. Det är nog nu man måste ta steget. Göra något. Jag känner inte att jag kan bo hemma mer. Kan inte gå tillbaka till mitt gamla liv. Jag måste flytta. Kan ingen snäll människa hjälpa mig hitta någonstans att bo i Stockholm?! Eller varför inte ett jobb. Vore inte fel det heller.
Nu är det en vecka kvar till jul. Det känns inte så. Jag tror att en del av mig försöker förneka julen. Känner ingen julstämning alls. Och alla klappar som måste hittas. Jag gillar inte julklappar. Får bara ångest av det. Vet aldrig vad jag ska köpa och har inga pengar. Jag vet inte vad jag önskar mig heller. Säkert en massa saker men just nu har jag något av en blockout. Den brukar släppa nån gång runt nyår.
Jag saknar min craplägenhet i Rom. Jag vande mig till slut vid att bo där. Det är en vana, jag vet. Vanor är inte alltid bra. Jag tror jag aldrig såg skogen för alla träd som man säger. Jag bodde i en av världens "vackraste" städer men insåg det nog riktigt aldrig. Sista veckan promenerade jag runt vatikanen från metron till min lägenhet. Det var nog första gången på månader som jag faktiskt kände att min omgivning var vacker. Annars var den mest smutsig och övertrafikerad.
snart dags
Nu àr det bara en hel dag kvar hàr i Rom. Tvà nàtter och en hel dag. Det àr sjukt, det àr vad det àr. Nàr jag àkte fòr 3 mànader sen kàndes det som en evighet, men nu àr det alltsà dags att àtervànda. Jag làngtar hem jàttemycket. Men jag vet att jag sàkert ocksà kommer sakna livet hàr lite. Kanske inte Rom i sig men alla mànniskor, saker man upplevt, spràket osv. Egentligen borde man vàl fòrsòka sig pà nàgon form av utvàrdering sà hàr pà slutet men jag tror fatiskt jag avvaktar tills jag kommit hem och landat lite. Just nu har jag nog en ràtt fòrskònad bild av Sverige.
Sà vad hànder nàr jag kommer hem? Ja ni. Mycket bra fràga. Jag har ingen aning om sanningen ska fram. Fòrst ska jag iallafall vara med Max nàgra dar. Han kommer och hàmtar mig pà flygplatsen och jag àr jàtteglad. Sen ska jag àka hem till mamma och pappa och tràffa lite vànner och sà. Jag kommer nog inte ta tag i jobbsòkande och sà fòrràn efter jul. Kànns som att det redan finns mycket att gòra och tànka pà innan jul. Men det lòser sig nog.
livello 4
I sòndags var jag och Alessio pà auditorium och lyssnade pà blonde redhead. Sà underbart! Akustiken var helt fantastisk och de var jàttebra live. Var lànge sen jag var pà en sàn bra konsert. Jag vet inte om jag har blivit gammal men pà senare àr har jag bòrjat fòredra konserter dàr man fàr sitta ner. Speciellt om det inte àr en rockkonsert. Slippa tràngas, slippa stà pà tà fòr att personen framfòr àr jàttelàng och slippa stà i flera timmar. Nàr jag var yngre àlskade jag livliga trànga konserter dàr man kunde hoppa runt och dansa med sina vànner.