aquadulece

Jag läste en artikel igår om en ung tjej som valde att gå i kloster, endast 19 år gammal. Artiklar brukar vanligtvis bara passera men det var något särskilt med den här. Ni som följde mig under min tid i Italien känner till mitt udda intresse och mitt möte med syster esme. Vissa möten är så starka att de etsar sig fast på något sätt. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på det om och om igen. Nej jag tänker fortfarande inte bli nunna, ni kan vara lugna. Men intresset och nyfikenheten finns där. Faschinationen.

Hur kommer det sig att någon så levnadsglad väljer att försaka allt för stillhet tillsammans med Gud var nog frågan på ett sånär. För vissa kan det nog verka provocerande. Varför i hela världen? Men jag kan på något sätt förstå. Jag bor visserligen inte i ett kloster men min värld är kanske egentligen inte så annorlunda än hennes. För min tro har jag också valt att avstå från vissa saker. Inte av tvång utan av glädje. Jag tänkte på det på bussen hem idag. Nej jag saknar verkligen inte mitt tidigare liv. Jag är så oerhört glad för den väg jag går på nu. Nyfiken på vad framtiden har, men glad i att leva här och nu. Jag ser glädje i det lilla och uåt sett banala


Bön:

Gud led mina steg. Lär mig det jag behöver veta idag om livet.
Hjälp mig acceptera att jag inte kan ha alla svar jämnt.
Ge mig mod att våga förändra och vishet att säga nej
Hjälp mig hålla fast vid ditt ord, att inte vackla fram och tillbaka.
Håll mina händer och vandra vid min sida.
Jag ber dig min Gud var mig nära.
Låt mig få vandra i ditt ljus
Tack för att din kärlek aldrig tar slut, och hoppet om mig aldrig dör

Amen

Ännu en vecka i mitt liv. Inte mycket nytt under solen så att säga. Man arbetar på och lever livet som det kommer. Har varit i Eskilstuna i några dagar på kurs. Mycket intressanta föreläsare, bla Peter Halldorf. Idag har vi varit på discobowling med ungdomarna och imån bär det av till Falun. Ja det är ungefär det som händer.

Vart är jag på väg? Det känns som när man var liten och väntade på sin födelsedag. Det är bara det att man inte riktigt vet vad man väntar på eller när det kommer hända. Det är bara några månader kvar av min praktik. Vad ska jag göra sen? Mitt huvud står still för tillfället och jag vill inte mycket. Men jag hoppas det löser sig..

Fick ett kort på min farfars farmor och farfar idag. Krångligt jag vet, men riktigt kul med gamla kort.

Jag tänker mycket. Det gör jag faktiskt. Lite för mycket ibland till och med. Men inte som er.
Nej jag är inte som er. Jag försöker förstå mig på olika beteender och varför man gör som man gör.
Vad beror det på egentligen?

Ibland vet man innerst inne vart man är på väg, men så tänker man att det är en omöjlig resa, att vägarna är för branta och slingriga, helt enkelt för svåra att ta sig fram på och så börjar man kompromissa någonstans på vägen. Han säger att vi ska hålla oss på en väg som leder till livet. Men hur hittar man dit i mörker och med blinkande ljus som distraherar? Jo man lyssnar. Det är iallafall vad man borde göra. Man borde fråga sig själv en gång till för även om man inte tror man har en karta så finns den där på sätet bland all bråte.
Jag litade på att vägen skulle svänga åt vänster därför att den brukar göra det, men jag skulle ha fortsatt rakt fram som du sa. Man kan inte titta på andra och försöka vara som de när man ska försöka hitta sin väg.
Alla har vi olika vägar att komma dit. Innan rött kommer gult och det är inte dumt att ta sig en funderare. Vad är viktigast i mitt liv? Vet jag vart jag är på väg? Om inte jag vet, gör du det då och ser till så att jag hamnar rätt?

Jag kanske inte vet vad jag håller på med. För vissa kanske det ser ut som jag går i cirklar, men jag vet vart jag vill komma. Jag har ett mål och ett sikte. Jag tänker vandra med dig tills jag inte orkar gå mer och när jag stupar så plockar du upp mig och bär mig på dina armar, för sån är du. Sån är du Gud.

Det gick. Konstigt nog. Jag kunde åka skidor fastän det var över tio år sen sist. Jubel och dunder och kul var det också. Ramlade inte en enda gång men fick massvis av blåmärken (hur nu det gick till) ... Norge är ett dyrt land med knepiga invånare. Men backarna var bra och ungdomarna gemytliga. Next!

Har ni någon gång käkat glass så kall att det gjort ont i huvudet? Ungefär som nu när du flyttade till Göteborg. Jag önskar jag kunde nå dig men mina armar är för korta. Jag vill sova. Det är sent. Ja det är nog för sent iallafall. Men jag vill tro på något större. Om det bara går. Kanske kan vi hitta en väg ut eller in i det här träsket.

Mattias säger hjärtat. Jag vill hoppa på tåget hem till dig. Andas säger Huvudet. Det är för kallt att stå och frysa här i drag. Men hon är inte riktigt klok å andra sidan. Det vet väl ni.