aquadulece

Jag läste en artikel igår om en ung tjej som valde att gå i kloster, endast 19 år gammal. Artiklar brukar vanligtvis bara passera men det var något särskilt med den här. Ni som följde mig under min tid i Italien känner till mitt udda intresse och mitt möte med syster esme. Vissa möten är så starka att de etsar sig fast på något sätt. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på det om och om igen. Nej jag tänker fortfarande inte bli nunna, ni kan vara lugna. Men intresset och nyfikenheten finns där. Faschinationen.

Hur kommer det sig att någon så levnadsglad väljer att försaka allt för stillhet tillsammans med Gud var nog frågan på ett sånär. För vissa kan det nog verka provocerande. Varför i hela världen? Men jag kan på något sätt förstå. Jag bor visserligen inte i ett kloster men min värld är kanske egentligen inte så annorlunda än hennes. För min tro har jag också valt att avstå från vissa saker. Inte av tvång utan av glädje. Jag tänkte på det på bussen hem idag. Nej jag saknar verkligen inte mitt tidigare liv. Jag är så oerhört glad för den väg jag går på nu. Nyfiken på vad framtiden har, men glad i att leva här och nu. Jag ser glädje i det lilla och uåt sett banala


Bön:

Gud led mina steg. Lär mig det jag behöver veta idag om livet.
Hjälp mig acceptera att jag inte kan ha alla svar jämnt.
Ge mig mod att våga förändra och vishet att säga nej
Hjälp mig hålla fast vid ditt ord, att inte vackla fram och tillbaka.
Håll mina händer och vandra vid min sida.
Jag ber dig min Gud var mig nära.
Låt mig få vandra i ditt ljus
Tack för att din kärlek aldrig tar slut, och hoppet om mig aldrig dör

Amen