om sånt som förändrar
Jag läste en artikel igår om en ung tjej som valde att gå i kloster, endast 19 år gammal. Artiklar brukar vanligtvis bara passera men det var något särskilt med den här. Ni som följde mig under min tid i Italien känner till mitt udda intresse och mitt möte med syster esme. Vissa möten är så starka att de etsar sig fast på något sätt. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på det om och om igen. Nej jag tänker fortfarande inte bli nunna, ni kan vara lugna. Men intresset och nyfikenheten finns där. Faschinationen.
Hur kommer det sig att någon så levnadsglad väljer att försaka allt för stillhet tillsammans med Gud var nog frågan på ett sånär. För vissa kan det nog verka provocerande. Varför i hela världen? Men jag kan på något sätt förstå. Jag bor visserligen inte i ett kloster men min värld är kanske egentligen inte så annorlunda än hennes. För min tro har jag också valt att avstå från vissa saker. Inte av tvång utan av glädje. Jag tänkte på det på bussen hem idag. Nej jag saknar verkligen inte mitt tidigare liv. Jag är så oerhört glad för den väg jag går på nu. Nyfiken på vad framtiden har, men glad i att leva här och nu. Jag ser glädje i det lilla och uåt sett banala
Bön:
Gud led mina steg. Lär mig det jag behöver veta idag om livet.
Hjälp mig acceptera att jag inte kan ha alla svar jämnt.
Ge mig mod att våga förändra och vishet att säga nej
Hjälp mig hålla fast vid ditt ord, att inte vackla fram och tillbaka.
Håll mina händer och vandra vid min sida.
Jag ber dig min Gud var mig nära.
Låt mig få vandra i ditt ljus
Tack för att din kärlek aldrig tar slut, och hoppet om mig aldrig dör
Amen
Hur kommer det sig att någon så levnadsglad väljer att försaka allt för stillhet tillsammans med Gud var nog frågan på ett sånär. För vissa kan det nog verka provocerande. Varför i hela världen? Men jag kan på något sätt förstå. Jag bor visserligen inte i ett kloster men min värld är kanske egentligen inte så annorlunda än hennes. För min tro har jag också valt att avstå från vissa saker. Inte av tvång utan av glädje. Jag tänkte på det på bussen hem idag. Nej jag saknar verkligen inte mitt tidigare liv. Jag är så oerhört glad för den väg jag går på nu. Nyfiken på vad framtiden har, men glad i att leva här och nu. Jag ser glädje i det lilla och uåt sett banala
Bön:
Gud led mina steg. Lär mig det jag behöver veta idag om livet.
Hjälp mig acceptera att jag inte kan ha alla svar jämnt.
Ge mig mod att våga förändra och vishet att säga nej
Hjälp mig hålla fast vid ditt ord, att inte vackla fram och tillbaka.
Håll mina händer och vandra vid min sida.
Jag ber dig min Gud var mig nära.
Låt mig få vandra i ditt ljus
Tack för att din kärlek aldrig tar slut, och hoppet om mig aldrig dör
Amen
tankar
Jag tänker mycket. Det gör jag faktiskt. Lite för mycket ibland till och med. Men inte som er.
Nej jag är inte som er. Jag försöker förstå mig på olika beteender och varför man gör som man gör.
Vad beror det på egentligen?
Ibland vet man innerst inne vart man är på väg, men så tänker man att det är en omöjlig resa, att vägarna är för branta och slingriga, helt enkelt för svåra att ta sig fram på och så börjar man kompromissa någonstans på vägen. Han säger att vi ska hålla oss på en väg som leder till livet. Men hur hittar man dit i mörker och med blinkande ljus som distraherar? Jo man lyssnar. Det är iallafall vad man borde göra. Man borde fråga sig själv en gång till för även om man inte tror man har en karta så finns den där på sätet bland all bråte.
Jag litade på att vägen skulle svänga åt vänster därför att den brukar göra det, men jag skulle ha fortsatt rakt fram som du sa. Man kan inte titta på andra och försöka vara som de när man ska försöka hitta sin väg.
Alla har vi olika vägar att komma dit. Innan rött kommer gult och det är inte dumt att ta sig en funderare. Vad är viktigast i mitt liv? Vet jag vart jag är på väg? Om inte jag vet, gör du det då och ser till så att jag hamnar rätt?
Jag kanske inte vet vad jag håller på med. För vissa kanske det ser ut som jag går i cirklar, men jag vet vart jag vill komma. Jag har ett mål och ett sikte. Jag tänker vandra med dig tills jag inte orkar gå mer och när jag stupar så plockar du upp mig och bär mig på dina armar, för sån är du. Sån är du Gud.
Nej jag är inte som er. Jag försöker förstå mig på olika beteender och varför man gör som man gör.
Vad beror det på egentligen?
Ibland vet man innerst inne vart man är på väg, men så tänker man att det är en omöjlig resa, att vägarna är för branta och slingriga, helt enkelt för svåra att ta sig fram på och så börjar man kompromissa någonstans på vägen. Han säger att vi ska hålla oss på en väg som leder till livet. Men hur hittar man dit i mörker och med blinkande ljus som distraherar? Jo man lyssnar. Det är iallafall vad man borde göra. Man borde fråga sig själv en gång till för även om man inte tror man har en karta så finns den där på sätet bland all bråte.
Jag litade på att vägen skulle svänga åt vänster därför att den brukar göra det, men jag skulle ha fortsatt rakt fram som du sa. Man kan inte titta på andra och försöka vara som de när man ska försöka hitta sin väg.
Alla har vi olika vägar att komma dit. Innan rött kommer gult och det är inte dumt att ta sig en funderare. Vad är viktigast i mitt liv? Vet jag vart jag är på väg? Om inte jag vet, gör du det då och ser till så att jag hamnar rätt?
Jag kanske inte vet vad jag håller på med. För vissa kanske det ser ut som jag går i cirklar, men jag vet vart jag vill komma. Jag har ett mål och ett sikte. Jag tänker vandra med dig tills jag inte orkar gå mer och när jag stupar så plockar du upp mig och bär mig på dina armar, för sån är du. Sån är du Gud.