aquadulece -

uteliv och arvo pärt

Idag vaknade jag upp mörbultad efter att ha varit ute igår. Var först på Goya på modevisning och sen drog vi vidare till Wasteland och den nya rockklubben. Riktigt kul kväll faktiskt. Blev rätt sent och mina fötter var helt döda efter att ha haft högklackade skor på mig i flera timmar. Och då jag inte sov hemma blev jag tvungen att trippa vidare i de idag. Vilken mardröm!

Var på Second Hand idag med Anna-Sara och en sväng på stan. Hittade lite skärp och så. Men framför allt hittade jag Arvo Pärts skiva Te Deum för tio spänn! Den är grymt bra ska jag säga. Fast man måste vara på det humöret. Det är ingen skiva man sätter på i bakgrunden direkt.

Sen mina vänner är jag på väg att köpa nya glasögon. Jag konstaterade när jag var hos optikern förra veckan på linsundersökning att det är 7 år sen jag köpte glasögon sist. Nu tänker du säkert att du aldrig sett mig i glasögon och det är inte så konstigt om du inte tillhör mina närmaste vänner för jag har nog inte använt de ute bland folk på flera år. Vet inte om jag kommer att göra det nu heller. Jag trivs väl inte så jättebra i glasögon. Men vi kan ju hoppas. De ger ett väldigt sofistikerat och smart intryck iallafall.

2007-05-26 @ 16:15:49 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

när det blåa tar slut är jag lycklig

Stäng av alla tankar. Vill inte tänka mer
Stäng av alla Känslor. Vill inte känna mer
Jag är så trött på tårar och kalla ord

Finns inga fler stenar att kasta
Inga fler sätt. Inga vägar
Jag orkar inte vandra som luft
med steg tunga som bly
Orkar inte försöka få dig att älska mig mer

Det finns en tomhet som skrämmer
en rädsla för att förlora allt
Men det jag har nu är inte så mycket bättre
Måste lära mig att andas av egen kraft

Det är som Håkan säger
Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Men jag måste ta mig igenom hatet
Annars kommer jag aldrig att älska mig själv

2007-05-23 @ 14:07:17 Permalink poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

hello there

Hej mina kära vänner där ute. Jag vet att ni är allt bra nyfikna på att höra vad som händer i mitt liv men ni får ge er till tåls. Vill inte berätta något förrän allt är klart och jag har bestämt mig. Kan däremot berätta att jag efter helgen mår relativt bra efter omständigheterna och att jag tumlar på som vanligt, dock i ett lite lugnare tempo än förut (jag har ju lovat). Och så har Wille flyttat in. Det känns bra för nu är det inte lika ensamt och tyst. (han är då mina vänners katt och ingen ny kille jag dragit hem) Han ska bo här tills hans ägare kommer hem från Berlin.

Appropå Berlin så åker jag dit 19:e juni. Jag vet att jag är borta på min födelsedag igen men det hjälps inte. Ska försöka tänka ut något annat lämpligt datum för en eventuell fest. Det blir bra i vilket fall. Annars kan ni skicka vykort, sådana är trevliga.

2007-05-16 @ 00:29:13 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

this is my life

Blev intervjuad för någon vecka sedan och igår fick jag artikeln som jag skulle läsa igenom. Kändes skitkonstigt att läsa om sig själv i tredje person. Jag undrar om folk känner så när jag skriver om de..

Helgen var officiellt konstig. Det ena efter det andra samtalet började rulla in från folk jag inte pratat med på år och dar. Ett tag undrade jag var dolda kameran var någonstans. Eller är det bara en slump att alla börjar tänka på mig så där samtidigt? Alltid kul när folk tänker på en å andra sidan. Fast vissa verkar ha glömt bort mig helt...

Har fått ett plötsligt intresse för ögonskuggor. Har nog umgåtts lite väl mycket med Anna-Sara tror jag. Har nästan blivit bundis med expediten på make up store. Hon kom iallafall ihåg vilken nyans jag köpte förra veckan. Vilket minne vissa tycks ha. Men jag har en känsla att det egentligen inte är mig hon kommer ihåg :P
Vi var på de och sånt idag och provade kläder till något bröllop. Anna-Sara är stammis där också och expediten där är jättetrevlig. Medans Anna-Sara provade en massa kläder gjorde hon en färganalys på mig. Jag är tydligen en vinter. Blev väldigt förvånad då jag trodde att vinter människor alltid hade mörkt hår och mörka ögon. Men det hade tydligen med hudtonen att göra. Jag har tydligen den ovanliga egenskapen att faktiskt passa i svart och vitt. Andra färger som är bra är kinablått, kornblått, vissa gröna och vissa röda nyanser. Där ser man

2007-05-09 @ 21:04:30 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

jag och så de

Idag har jag varit i Uppsala och intervjuat Brenton Brown och Paul Baloche. Lite pinsamt att jag inte visste vilka de var, men nu vet jag. De är två av de mest framstående kristna musikerna/låtskrivarna i världen just nu inom lovsång. Störtsköna människor verkligen. Träffade även Mia Runeson från David Media. En person som lämnade glada spår. Hmm vad har jag mer gjort? Jag har ätit lunch med en gammal vän och virrat runt i Uppsala. Fattar inte att jag aldrig kan lära mig lokalisera den stan. Jag börjar nästan ge upp. Tillbaka imån igen.

Att de här orden ska vara så svåra att säga, och tankarna så svåra att formulera. Jag tänker det i huvudet. Men vet ändå inte vad jag ska säga. Höger eller vänster. Lite uppåt eller lite snett? Jag vet faktiskt inte..
Jag måste ställa mig på en stege om jag ska nå upp till er. Men i min förminskade värld kan jag vara anträffbar.
Det känns som om allting kommer att krasas sönder. Men jag hoppas ändå på ett leende ifrån dig

I hate the way your smell still tingles me

2007-05-04 @ 18:41:16 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

om sånt man tror sig veta

Våren går mot sommar men i det varma finns kylan ändå kvar. Jag vet inte vad det är eller vart tankarna kommer ifrån, men jag kan inte blunda för det hela tiden. Jag ramlade ner till Göteborg. I kärlek. Ja om det nu är det man ska kalla det. Mattias. Jag vet faktiskt inte. Men tiden rinner iväg och jag känner hennes skugga närma sig min och jag orkar inte vara här när det händer. Karin Boye säger att det gör ont när knoppar brister, och det måste kanske göra ont innan något vackert kan komma fram. Men jag önskar att allt kunde fixa sig nu, att allt var ok som det är, om allt bara kunde kapitulera. Jag sitter med papperna i handen och väntar på att skriva på. Det vore skönt att göra det. Då kan vi starta band och börja turnéra och vi kan göra allt som vi vill göra men inte kan när allt står i vägen. Men det är ett tag till September. Jag lovar, jag ska vara stark och säga stop. Jag ska följa den där pilen som blinkar gult men väntar på grönt. Jag ska ta tid att växa. Jag ska skriva mer. Och även fastän ni är känslokalla och veliga så tänker jag fortsätta älska sönder er. I min värld går det fortfarande att göra.

Jag borde nog inte ha skrivit det här (som vanligt) men jag gör det ändå. För det gör mig sårbar och svag och det är den enda vägen till starkhet och styrka. Jag vill inte bli en sån som har trådar kvar åt alla håll och är för rädd för att någon gång hoppa. Jag har golvats av Jesu kärlek och jag gör det fortfarande. Detta kan jag inte förneka.

Tack för idag

2007-05-02 @ 13:42:52 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()