aquadulece

Ryktet om min blogg sprider sig. Besöksantalet har gått upp till det dubbla bara på några dagar. Min teori verkar stämma..

Hösten är här. Blä vad kallt det var idag. Har varit hemma hos Anna-Sara ikväll och käkat turkisk yoghurt med solroskärnor. Var lite tveksam till en början för sist Anna-Sara bjöd mig på det så var de riktigt äckliga, och då menar jag skitäckliga. Så där så man bara vill spotta. Bäst före datumet hade i ju för sig gått ut för länge sen så det var inte hennes fel. Så ni inte tror att hon bjuder på äckliga saker. Det gör hon inte. Hade bakat en jättegod glutenfri chokladkaka. Var riktigt imponerad. Det är inte alltid så synd om de stackars glutisarna. Kvällen bjöd också på massa bra musik (klart den är bra när de flesta skivorna i hennes skivsamling även finns i min) Jag tycker om myskvällar med goda vänner. Speciellt om de inkluderar massa mysiga ljus och utspelar sig på hösten. Då är det extra fint

Jag vaknade upp i morse och tänkte; shit vad jag älskar er. Ni är så underbara mina vänner så det finns inga ord. Måste bara säga det. Jag befarade och beklagade för ett par veckor sen hur ensam och uttråkad jag skulle vara hela sommaren, men nu kan jag bara konstatera att jag knappt varit ensam en enda stund. Jag har fått nya vänner och börjat umgåtts mer med gamla.

Det strular med banden igen. Var deadline för tidningen igår så nu går spelschemat inte att ändra, trots att jag nu har tre luckor på lördagen att fylla. Det är bara att leta nya band igen. Jag som trodde jag kunde ägna resten av veckan till att skriva kontrakt och göra klart de sista grejerna, men nej. Vi får hoppas att det löser sig iallafall. Har bokat Christafari nu iallafall. Där har ni ett trevligt band

songs for your wedding day. vissa dagar minns man mer än andra. födelsedagar brukar inte vara sa speciella men jag kommer nog aldrig glömma min 22 ars dag. alexanderplatz i spöregn. küss mich - magdalena. killen med kortleken som förblindade mina vänner vid de gula neonpalmerna. jordgubbar och grädde. S-Bahn där mina vänner var vildast i vagnen. nostalgi med simon och ipoden och alla gamla hits. jag vet inte hur det gick till men plötsligt dansade jag medans den övriga världen var stilla och undrade vad jag pysslade med. jag önskar det inte fanns pa film.

berlin är underbart. sa är det bara. och vilka underbara vänner jag har sa säg.

Jag har tänkt mycket de senaste veckorna. Jag tänker alltid mycket, men de här veckorna har jag tänkt extra mycket. Jag har funderat över frälsningen. Jag har tänkt över varför jag är som jag är idag, vad det är som gör att man kallar sig kristen och allt det där. Många har frågat mig den senaste tiden och det har varit nyttigt för mig att fundera över det. Varför är man troende egentligen?

Efter att ha vandrat i några år nu med honom med stort H och upplevt både med och motgångar står man nu här. Har där funnits tvivel? Både ja och nej skulle jag nog vilja säga. Tvivel i meningen att man tvivlat på utformningar, utövningar, ritualer, moraler, etik och allt annat som rör sig kring tro och religion. Men inte tvivel på Gud. Jag har aldrig lyckats komma till punkten då jag tvivlat på Gud. Han finns där vare sig jag vill det eller inte, lika verkligt som något annat.

Undrat över vem han är har jag dock. I vissa perioder har jag trott att han har varit någon annan. Man kan tolka bibeln på olika sätt, lyfta fram olika saker man tycker bättre om osv. I dessa tolkningar har jag ibland varit vilse. Vem är du egentligen Jesus Kristus?

Jag har tappat tron på människor. På kyrkor. På ledare. I vissa avseende har det varit det bästa som hade kunnat hända mig. Genom fall har jag lärt mig vägen och att resa på sig igen. Hitta tillbaka till kärnan. Funnit Gud. Jag tycker jag har blivit frälst så många gånger nu.

Det finns en trygghet som är omöjlig att korrekt beskriva. En känsla av att hitta hem. Jag är hemma när jag är med Gud. Jag behöver inte vara något. Han är lika närvarande i vilket fall. Och det verkar som ju längre man kommer i sin vandring ju mindre förstår man. Jag säger som Johannes. Han måste bli större och jag mindre.

I en värld utan Gud fanns inget hopp i mig kvar