aquadulece

Jag har tänkt mycket de senaste veckorna. Jag tänker alltid mycket, men de här veckorna har jag tänkt extra mycket. Jag har funderat över frälsningen. Jag har tänkt över varför jag är som jag är idag, vad det är som gör att man kallar sig kristen och allt det där. Många har frågat mig den senaste tiden och det har varit nyttigt för mig att fundera över det. Varför är man troende egentligen?

Efter att ha vandrat i några år nu med honom med stort H och upplevt både med och motgångar står man nu här. Har där funnits tvivel? Både ja och nej skulle jag nog vilja säga. Tvivel i meningen att man tvivlat på utformningar, utövningar, ritualer, moraler, etik och allt annat som rör sig kring tro och religion. Men inte tvivel på Gud. Jag har aldrig lyckats komma till punkten då jag tvivlat på Gud. Han finns där vare sig jag vill det eller inte, lika verkligt som något annat.

Undrat över vem han är har jag dock. I vissa perioder har jag trott att han har varit någon annan. Man kan tolka bibeln på olika sätt, lyfta fram olika saker man tycker bättre om osv. I dessa tolkningar har jag ibland varit vilse. Vem är du egentligen Jesus Kristus?

Jag har tappat tron på människor. På kyrkor. På ledare. I vissa avseende har det varit det bästa som hade kunnat hända mig. Genom fall har jag lärt mig vägen och att resa på sig igen. Hitta tillbaka till kärnan. Funnit Gud. Jag tycker jag har blivit frälst så många gånger nu.

Det finns en trygghet som är omöjlig att korrekt beskriva. En känsla av att hitta hem. Jag är hemma när jag är med Gud. Jag behöver inte vara något. Han är lika närvarande i vilket fall. Och det verkar som ju längre man kommer i sin vandring ju mindre förstår man. Jag säger som Johannes. Han måste bli större och jag mindre.

I en värld utan Gud fanns inget hopp i mig kvar