s-hamn
Jag har varit i söderhamn idag. För första gången sedan urnsättningen har jag tagit mig till graven. Jag har inte riktigt ansett mig klarat det förut. Det var en konstig känsla idag också. Hade svårt att hålla tårarna borta. Men det kändes ändå bra att göra det.
När jag gick runt på kyrkogården la jag särskilt märke till några gravstenar med extra mycket blommor och ljus. Jag såg på datumen att det var unga tjejer som var lika gamla som jag eller yngre och kunde inte låta bli att tänka vad som har hänt dem. Unga människor brukar inte dö bara så där. Har de dött i någon olycka? Har de fått en sjukdom? Har de tagit livet av sig? Vissa har jag läst om i tidningen. Andra har jag hört det berättas om. Men de flesta har jag ingen aning om. Hur kommer det sig att man tycker att vissa fall är sorgligare än andra. Kanske för att de inte fått chans att leva ett lika långt liv som oss. Kanske för att vi får dåligt samvete över hur vi själva förvaltar våra egna liv. Om äldre människor dör är det en befrielse men om en ung människa dör är det tragiskt. Varför är det så egentligen. Är inte döden likadan?
Har hälsat på Nomi och Mathilda också. Har inte sett henne på ett halvår nu så det kändes som det var dags. Hon är jättefin. Det är konstigt. För mindre än ett år sen satt jag på mödravårdscentralen och tittade på henne på ett ultraljud. Då var hon bara en bild på en skärm och en klump i min väns mage. Nu är hon en riktig människa. Hon har växt så mycket medans jag varit i Italien och det är häftigt att se hur hon utvecklas. Nomi verkar ha haft tur. Snällare, tystare och mer sammarbetsvillig bäbis får man nog leta efter. Tro dock inte under några omständigheter att detta får mig att längta efter barn. De är fina när de är någon annans och man kan hälsa på de ibland men det är inget jag skulle vilja ha i mitt eget liv. Inte på många år iallafall
Ibland tror jag att jag tappar hoppet. Som att jag själv ger upp och låter det som är viktigt försvinna. Det är inte för att jag egentligen vill utan för att jag tror det vara oundvikligt. Jag ser inget ljus i den oändligt långa tunneln och slutar till slut kämpa för att förhindra att gapet ska bli större. Egentligen är det så enkelt. Oftast krävs det bara ett samtal. Ett hej. Det är skönt att veta att det går. Att det inte är för sent när man väl tar steget. Att de finns kvar oavsett om jag hört av mig det senaste halvåret eller inte. Obegripligt ibland men skönt.
När jag gick runt på kyrkogården la jag särskilt märke till några gravstenar med extra mycket blommor och ljus. Jag såg på datumen att det var unga tjejer som var lika gamla som jag eller yngre och kunde inte låta bli att tänka vad som har hänt dem. Unga människor brukar inte dö bara så där. Har de dött i någon olycka? Har de fått en sjukdom? Har de tagit livet av sig? Vissa har jag läst om i tidningen. Andra har jag hört det berättas om. Men de flesta har jag ingen aning om. Hur kommer det sig att man tycker att vissa fall är sorgligare än andra. Kanske för att de inte fått chans att leva ett lika långt liv som oss. Kanske för att vi får dåligt samvete över hur vi själva förvaltar våra egna liv. Om äldre människor dör är det en befrielse men om en ung människa dör är det tragiskt. Varför är det så egentligen. Är inte döden likadan?
Har hälsat på Nomi och Mathilda också. Har inte sett henne på ett halvår nu så det kändes som det var dags. Hon är jättefin. Det är konstigt. För mindre än ett år sen satt jag på mödravårdscentralen och tittade på henne på ett ultraljud. Då var hon bara en bild på en skärm och en klump i min väns mage. Nu är hon en riktig människa. Hon har växt så mycket medans jag varit i Italien och det är häftigt att se hur hon utvecklas. Nomi verkar ha haft tur. Snällare, tystare och mer sammarbetsvillig bäbis får man nog leta efter. Tro dock inte under några omständigheter att detta får mig att längta efter barn. De är fina när de är någon annans och man kan hälsa på de ibland men det är inget jag skulle vilja ha i mitt eget liv. Inte på många år iallafall
Ibland tror jag att jag tappar hoppet. Som att jag själv ger upp och låter det som är viktigt försvinna. Det är inte för att jag egentligen vill utan för att jag tror det vara oundvikligt. Jag ser inget ljus i den oändligt långa tunneln och slutar till slut kämpa för att förhindra att gapet ska bli större. Egentligen är det så enkelt. Oftast krävs det bara ett samtal. Ett hej. Det är skönt att veta att det går. Att det inte är för sent när man väl tar steget. Att de finns kvar oavsett om jag hört av mig det senaste halvåret eller inte. Obegripligt ibland men skönt.
Kommentarer
Trackback