aquadulece

För ungefär ett år sedan tillkännagav David Åhlén att han skulle lägga ner Namur. Jag blev bestört. Så kan man ju inte bara göra. Första gången jag såg Namur var på en tillställning på kulturhuset under mitt första år på gymnasiet. Bandet bestod på den tiden av ytterligare två medlemmar och hade rätt nyligen släppt sin debutskiva. Jag var en popflicka med rufsigt hår som med stor hunger kastade mig över all ny spännande musik jag kunde hitta i skivaffärernas diskar runt St: Eriksplan. Som den flitiga konsertbesökare jag var besökte jag även denna tillställning, men det var inte Namur jag skulle se utan Bob K (som jag faktiskt skrev min första debutrecension om på musiklivet) Jag minns att jag satt i en sliten 70-tals soffa och såg på David som med sin säregna röst och speciella närvaro lyckades få allt annat att stanna till. Jag hade aldrig tidigare upplevt något liknande. Även när jag senare talade med David fanns det där. Den där enkelheten. Jag gick därifrån den där kvällen med cherub dust (som jag senare körde på repeat i veckor/månader) och med helt nya idéer och intryck av musik. Davids musik har ända sedan dess varit den stora inspirationskällan i mitt låtskrivande. Därför kändes det oerhört trist att Namur skulle läggas ner. Efter den andra skivan så blev Namur Davids soloprojekt då de andra hoppade av så skillnaden mellan sista skivan och projektet Father of Levi är inte så stor. Men jag gillar ändå Namur och ser fram emot den nya EP:n som ska släppas i vår.