att vara anonym
Idag/heute/oggi: Jag har varit på arbetsförmedlingen idag och skrivit in mig. De var faktiskt inte alls lika pestiga som normalt. Jag blev positivt överraskad. De har aldrig försökt riktigt hjälpa förut, mest gett en massa papper och krävt en massa intyg och sagt att tyvärr vi kan inte hjälpa dig. Men hon jag träffade idag var jättepositiv. Sa kom tillbaka imorgon så ska vi gå igenom allt och försöka hitta något som passar dig. Det kändes bra.
Jag har kommit fram till att jag undviker människor ibland. Om jag ser folk på stan som jag inte pratat med på flera år så sänker jag oftast blicken och låtsas som om jag inte är där. För jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Vad pratar man om? Sen orkar man inte alltid heller vara trevlig. Ibland vill man bara vara anonym. Det är svårt i Gävle. Kanske därför jag tyckte det var så skönt att promenera runt i Rom. Där kunde man nästan vara säker på att inte träffa på någon man kände. En gång träffade jag på en klasskompis i mataffären en söndag. Hon fick panik för hon hade inte sminkat sig. Hon syftade på att man aldrig träffar på någon man känner ändå. Rom är så anonymt. Men ibland så.
I don´t need another you telling me. this. not this. this. oh my