bekännelser del 2
Ok dags för nya bekännelser...
Kapitel 1
Den första tanken som kommer till mig i en pressad situation är hur jag på bästa och smidigaste sätt kan ta mig ur den jobbiga situationen. Oftast dyker en helt absurd tanke upp i huvudet. Det kan röra sig om situationer som är så banalt vanliga att det kan tyckas konstigt att man ens behöver ljuga om det. Men för mig är det jobbigt och pinsamt att säga det. Istället för att säga att man ringt en kompis säger man att man har ett viktigt jobbsamtal. När man har mens och springer på toa varenda kvart säger man att man druckit två liter vatten. När någon frågar om man städat så händer det ibland att man säger det fast det var åt och dar sen sist.
Jag är expert på ursäkter. I skolan kom jag försent väldigt ofta och jag lyckades snacka mig ur nästan allt på något sätt. Mest är det nog för att jag är rädd för vad reaktionen ska bli. Ju mer arg jag tror personen ska bli ju mer behov har jag av lögnerna. Jag undanhöll tex mer saker för min mamma än min pappa när jag var yngre för jag visste att mamma skulle bli mer arg än pappa. Om jag var full så vågade jag gå hem för jag visste att jag inte skulle få en utskällning och om han frågade så visste jag att om jag sa som det var skulle han inte bli arg.
Kapitel 2
Jag vet inte hur många killar jag försökt inbillat mig själv att jag tycker om. De flesta har jag inte ens känt något för men ändå försökt. Jag har gett det mesta en chans. Jag har nästan lyckats manipulera mig själv att tro på det. Jag har försökt förstå varför jag alltid får panik den andra eller tredje veckan jag dejtat någon men jag har trott att jag bara varit rädd för förhållanden. Kanske ligger det något i det. Efter andra eller tredje veckan börjar det bli seriösare och det har skrämt mig. Men jag har också förstått att det är för att jag aldrig varit riktigt kär. Då kan man inte ens lura sig själv. När jag träffade Max kände jag aldrig den där illamående paniken. Jag väntade och väntade men den kom aldrig där. Det gjorde mig en aning fundersam. Andra säger att man vet att man är kär när man känner en dragning till någon. Men den känslan litar jag inte på längre. Jag har känt attraktion och dragning för många i mitt liv. Någon vecka. Sen mår jag illa så fort jag ser personen. Försöker rymma. Gör vad som helst för att slippa människan. För mig är det inga bra kriterier att gå efter. Men när de där illamåendekänslorna inte kom och jag fortfarande kände mig glad och pirrig i kroppen när jag umgåtts med honom ett tag då började jag förstå att det här var något helt annat. Det kändes som att hitta hem samtidigt som man aldrig ville sluta få reda på mer om honom. Man vill ha mer mer mer. Jag blev helt besatt. Jag såg inga andra. Jag fortsatte mina backupplaner ett tag och vid svåra dagar ramlade jag tillbaka ibland i självförtroende sökandet. Men annars var jag väldigt offensiv mot omvärlden. Jag ville inte ha någon annan. För mig var han allt jag någonsin ville ha. Sen vet ni ju hur det gick...
Fler bekännelser kommer. Men nu är klockan snart tre och jag måste upp och jobba imorgon. För er som inte vet jobbar jag numera som servitris på en restaurang i gamla stan här i Stockholm. Det innebär att jag jobbar 12 timmars pass nästan jämnt och är bara ledig någon dag i veckan så jag har sällan tid för sociala kontakter
Godnatt