aquadulece

Ok dags för nya bekännelser...

Kapitel 1

Den första tanken som kommer till mig i en pressad situation är hur jag på bästa och smidigaste sätt kan ta mig ur den jobbiga situationen. Oftast dyker en helt absurd tanke upp i huvudet. Det kan röra sig om situationer som är så banalt vanliga att det kan tyckas konstigt att man ens behöver ljuga om det. Men för mig är det jobbigt och pinsamt att säga det. Istället för att säga att man ringt en kompis säger man att man har ett viktigt jobbsamtal. När man har mens och springer på toa varenda kvart säger man att man druckit två liter vatten. När någon frågar om man städat så händer det ibland att man säger det fast det var åt och dar sen sist. 

Jag är expert på ursäkter. I skolan kom jag försent väldigt ofta och jag lyckades snacka mig ur nästan allt på något sätt. Mest är det nog för att jag är rädd för vad reaktionen ska bli. Ju mer arg jag tror personen ska bli ju mer behov har jag av lögnerna. Jag undanhöll tex mer saker för min mamma än min pappa när jag var yngre för jag visste att mamma skulle bli mer arg än pappa. Om jag var full så vågade jag gå hem för jag visste att jag inte skulle få en utskällning och om han frågade så visste jag att om jag sa som det var skulle han inte bli arg.

Kapitel 2

Jag vet inte hur många killar jag försökt inbillat mig själv att jag tycker om. De flesta har jag inte ens känt något för men ändå försökt. Jag har gett det mesta en chans. Jag har nästan lyckats manipulera mig själv att tro på det. Jag har försökt förstå varför jag alltid får panik den andra eller tredje veckan jag dejtat någon men jag har trott att jag bara varit rädd för förhållanden. Kanske ligger det något i det. Efter andra eller tredje veckan börjar det bli seriösare och det har skrämt mig. Men jag har också förstått att det är för att jag aldrig varit riktigt kär. Då kan man inte ens lura sig själv. När jag träffade Max kände jag aldrig den där illamående paniken. Jag väntade och väntade men den kom aldrig där. Det gjorde mig en aning fundersam. Andra säger att man vet att man är kär när man känner en dragning till någon. Men den känslan litar jag inte på längre. Jag har känt attraktion och dragning för många i mitt liv. Någon vecka. Sen mår jag illa så fort jag ser personen. Försöker rymma. Gör vad som helst för att slippa människan. För mig är det inga bra kriterier att gå efter. Men när de där illamåendekänslorna inte kom och jag fortfarande kände mig glad och pirrig i kroppen när jag umgåtts med honom ett tag då började jag förstå att det här var något helt annat. Det kändes som att hitta hem samtidigt som man aldrig ville sluta få reda på mer om honom. Man vill ha mer mer mer. Jag blev helt besatt. Jag såg inga andra. Jag fortsatte mina backupplaner ett tag och vid svåra dagar ramlade jag tillbaka ibland i självförtroende sökandet. Men annars var jag väldigt offensiv mot omvärlden. Jag ville inte ha någon annan. För mig var han allt jag någonsin ville ha. Sen vet ni ju hur det gick... 

Fler bekännelser kommer. Men nu är klockan snart tre och jag måste upp och jobba imorgon. För er som inte vet jobbar jag numera som servitris på en restaurang i gamla stan här i Stockholm. Det innebär att jag jobbar 12 timmars pass nästan jämnt och är bara ledig någon dag i veckan så jag har sällan tid för sociala kontakter

Godnatt

Jag vet inte vad jag ska skriva. Varje ord känns så svårt. Jag känner mig otillräcklig. Svag. Krossad. Det känns som jag slagit i huvudet i en stor sten när jag ramlade ner för stupet. Min stora kärlek är försvunnen. Det gör ont. Ont ont ont. Känslorna driver mig till galenskap. Ibland lyckas man le en stund för att sen falla in i hejdlös gråt. Det känns så orealistiskt. Så fel. Hur ska hjärtat någonsin kunna slå igen? Jag strävar mig uppåt. Tvingar kroppen till lydnad för realismen och det praktiska. Själen finns kanske inte längre kvar. I vilket fall känns den inte. Jag ropar i min kudde, ord som inte kan uttryckas med min röst. Varje muskel spänner sig. Stretar emot. Vill inte följa med förändringen. De röda skorna vill åt ett annat håll. Vill se dig i alla ansikten på bussen. Jag orkar inte se. Jag går omvägar på andra gator. Försvarar tankar när principerna har fallit. Någon gång måste det väl bli rätt.

Jag böjer min knän inför den största och knäpper mina händer och ber om ett ljus

Jag sitter på tunnelbanan hem från stan. Vid hötorget kliver två "tanter" och en liten pojke på kanske tre år på och sätter sig brevid mig. En av tanterna är säkert mamman även fast hon ser ut att kunna vara hans gammel mormor rent stilmässigt. Pojken som sitter mitt emot mig med benen dinglande har en liten röd och vit randig tygkanin i knät. Mamman frågar vad kaninen säger. Pojken svarar att kaninen som heter Pelle älskar en annan kanin som heter Bertil. Tanten mitt emot stelnar till och mamman stammar rodnande fram, men Gustav då, inte kan Pelle tycka om en annan kaninkille. Finns det ingen kaninflicka du kan leka med istället. Pojken tittar på henne som hon just sagt något konstigt och svarar med en något irriterande blick, men han älskar Bertil sa jag ju.

Denna vecka var jag på intervju på ett aktiekapitalbolag på Hamngatan. Ett riktigt snoffsigt ställe. Fick ha skjorta, kavajkjol och högklackade skor för att gå på intervju. Knepigt att skicka dit mig kan tyckas men bemanningsföretaget som skötte rekryteringen tyckte visst att jag passade in. De valde till slut en tjej med mer erfarenhet och lite tur var det kan jag tycka. Vet inte om jag skulle klara av den press det är att jobba på ett företag där det inte får ske några misstag. Där allting måste vara perfekt. Där man får sparken om inte vattenglasen i konferensrummet står i rätt position och om inte chefen får sin smootie två gånger om dan och passas upp som en Gud. Det var helt klart en rolig erfarenhet. Hoppas dock jag hittar något bättre snart.

Nu är solen här. Mitt sinne är lättare. Jag är gladare och mer motiverad än någonsin