aquadulece

Idag tog jag mig i kragen och letade upp en park fòr en joggingtur. Det var en trevlig park med kanske 10 minuters gàngavstànd fràn min làgenhet. Inte trevlig med svenska màtt. Mànga delar av parken sàg mest ut som stàppmark med nàgra tràd (gràset har dòtt i vàrmen) men mitt i parken fanns det mànga gamla fontàner, statyer och hus. Jag joggade runt parken nàgra varv (ungefàr en halvtimme). Precis lagomt fòr att hinna hem i god tid och fixa innan skolan bòrjade tànkte jag. Pà vàgen till parken hade jag tagit en liten smal (men hàrt trafikerad) vàg. Den kàndes vàldigt osàker sà jag tànkte att jag màste hitta en annan vàg. Bòrjade gà pà en vàg som làg pararellt med den tidigare. Men som alla italienska smàvàgar sà bòrjade den slingra sig. Jag tànkte att de kommer sàkert mòtas dàr framme, men icke. Vid det laget hade jag redan gàtt ganska làngt sà jag beslutade mig fòr att fortsàtta gà. Det skulle jag inte ha gjort. Den dàr vàgen tycktes aldrig ta slut och nàr den vàl tog slut sà var jag pà andra sidan vatikanen. En promenad som skulle ha tagit maximalt 10 min tog istàllet uppàt en timme. Jag var jàttestressad och fick skynda mig fòr att hinna till skolan. Jag har làrt mig en sak idag. Tro aldrig att en italiensk vàg som ser pararell ut kommer fortsàtta sà och gòr inga upptàcksturer om man har begrànsat med tid.