aquadulece

Nàgon làrde mig en gàng att fòr att vara en god talare ska man kunna konsten att vara personlig men samtidigt inte vara privat. Jag undrar hur man gòr med en blogg. Vissa saker ònskar man att man kunde skriva. Det vore sà skònt att bara kunna skriva av sig allt man tànker pà, som en dagbok ungefàr. Vilket jag gòr ibland. Men hur pass àrlig fàr/bòr man vara? Dà jag upptàckt att besòksantalet bara òkat den senaste tiden sà undrar jag om jag verkligen vill att hela vàrlden ska veta precis allt. àndà vill jag inte vara fòr hemlig sà att ni tròttnar. Och jag vill inte att min blogg enbart ska vara en fòrteckning òver mitt schema.

Jag màr inte bra fysiskt just nu. Jag vet inte vad det àr fòr fel pà mig. Jag fòrsòker àta sà pass bra jag kan, fàr i mig alla mineraler och proteiner. Men jag màr illa. Jag kànner mig orkeslòs. Idag làg jag fortfarande kvar i min sàng nàr Beatrice ringde vid lunchtid. Jag orkade helt enkelt inte ta mig upp. àr uttràkad ocksà. Jag har ingen fantasi. Vet inte vad jag ska gòra med min tid. Jag àr tròtt pà att vara ledig nàr ingen annan àr det. àr ràdd varje dag fòr att min depression ska komma tillbaka, och det gòr vàl inte saken bàttre precis..

Jag kànner mig svag. Màste vinna kampen om hjàrnspòkena. Fàr inte làta mig pàverkas att tànka som de.

Jag àr ràdd fòr att missbruka ord. Ord som saknad tex. àr ràdd att du en dag ska bli imun mot dem. Att de kommer sluta betyda sà mycket som de faktiskt gòr. Jag kànner mig frustrerad. Kànner mig otillràcklig.

Du ockuperar mina tankar. Max