aquadulece

De senaste dagarna har varit allt annat àn enkla. Jag àr inte speciellt stabil psykiskt. Kan bòrja gràta fòr nàstan ingenting. De sàger att det gàr òver, att det bara àr hormonfòràndringar som fòrsvinner med tiden. Men ibland blir man bara sà frustrerad. Nàr? Varje gàng det àr jobbigt tar jag upp telefonen och tittar pà Max. Att tànka pà honom gòr mig stark. Det kànns tryggt och bra att veta att det finns nàgon som vàntar pà mig dàr hemma. Jag kan omòjligt làngta mindre! Nu àr det inte làngt kvar. 2 veckor. Det ska nog gà. Eller ràttare sagt, det màste gà!