aquadulece

Igàr var det italiensk middag igen med Emilia, hennes pojkvàn, hans kompis, Beatrice och jag. Vi var pà en trattoria i Testaccio. Sà unikt italienskt som detta stàlle gàr nog inte att hitta i hela Rom. Det àr nàgot speciellt med trattorior. Men de àkta àr svàra att hitta. Det finns vissa kriterier fòr att veta om ett stàlle àr stàlle fòr turister eller infòdingar.

* Fràn utsidan syns det inte att det àr en restaurang. Man skulle làtt kunna gà fòrbi det utan att ens màrka det. Detta stàlle hade mòrka fònster och bara en pytteskylt som visade att det faktiskt var en trattoria. Italienare àr inte intresserade av den fina utsikten. Hàr àr det maten som stàr i centrum.

*Stàllet àr litet. Oftast inte fler àn 10 bord (hemtrevligt)

*Trattorian àgs av en familj. Pappan stàr i kòket och lagar maten och kommer ibland ut fòr att prata med sina gàster i skitig kockutstyrsel. Mamman gòr tàrtorna osv och skòter bokfòringen och tonàrssonen serverar (typiskt)

*Menyn finns inte pà engelska. (ingen pà restaurangen kan engelska sà det àr ingen idè att fòrsòka, vilket betyder garanterat turistfritt) Det gàr oftast àven att fòrhandla sig om vad man vill ha och kombinera friskt mellan ràtterna.

*Desserterna àr garanterat hemmagjorda (och grymt goda ska tillàggas)

*Alla kànner alla. Det kànns iallafall sà. Som om man àr hemma hos nàgon och inte pà en restaurang.